Esloved.se

Jag skriver det här till mina vänner, i ett försök att stilla era frågor om jag verkligen flyttat till Eslöv och huruvida Eslöv ens existerar i verkligheten! Är det kanske något jag bara hittat på för att upprätthålla en image av oförutsebarhet och motströmsanda. ”Man vet liksom aldrig var du befinner dig någonstans, Magdalena” flög direkt in på 10-i-topp-listan över bästa komplimangerna i mars månad (trots att jag tyst för mig själv tänkte att jag luras, att jag nu spridit lite väl mycket reserykten). Nu när jag släppt efter lite för normalitetsnormerna och dessutom definitivt passerat den övre globala gränsen för ungdomsrabatt, uppstår behovet av motvikt, kan man tänka. Råkar det bli så att jag skaffar både körkort och barn kanske min vän Martin får nya grannar i San Christobal, för att väga upp det hela liksom.

Det första som möter en när man går ut från stationshuset i Eslöv är ett stort och (ursprungligen) vitt klistermärke som täcker mer än halva synfältet och trottoaren: Välkommen till Eslöv hälsar kommunen. Det finns förresten ett klistermärke till vid andra uppgången, så det går liksom inte att missa att man är välkommen, även om man bara genar genom stationen på väg till ICA Maxi. Och troligen står detta som policy i någon statlig manual (eller i ”do-it-yourself”-guiden till hur du driver en kommun, om du nu råkar vinna valet), att ”man bör skylta med ordet välkommen vid ingången till varje svensk stad”. Men likförbannat funkar det, jag känner mig välkommen! Varje dag.

Nu tänker ni kanske att det där är väl lite väl lättinhämtad info. Att jag bara gått av här på väg till Malmö eller Lund och kollat in Eslöv i 20 minuter i väntan på nästa Pågatåg. Det krävs mer för att bevisa att jag faktiskt bor här. Lite mer insider-information.

Förresten finns det de som faktiskt trott på mig och till och med kommit och hälsat på. Men där gäller det motsatta, att de genom ett slags välvilligt selektiv hörsel bara lyssnat sig till idyllen i mina berättelser om Eslöv. Att jag bor granne med en chokladfabrik (Maya’s) där man inte bara får med sig en extra chokladbit eller två, utan dessutom en så detaljerad beskrivning av hur chokladen kommit till att man känner sig delaktig i processen och som lite av en aktivist för allt som är gott hantverk här i världen. Att jag tvärs över gatan har världens mest entusiastiska hårfrisör (TreH) som med sådan uppriktighet och beröm berättar om sitt yrke och sina praktikanter att man själv börjar fundera på att byta bana. Att jag varje dag vandrar iväg i sommarbrisen för att träffa experter på det här med värdskap (på mitt gym, Aktiv Motion, som är det enda muskelframhävande ställe jag någonsin gått till med glädje) och att det dessutom på min gata ska invigas Skånes eller kanske världens första surdegscafé (Röstånga Mölla Skafferi, vid stationen) där man inte bara får smaka på utan också uppleva galet generös kreativitet. Invigning imorgon torsdag.

Och allt detta är förstås sant, men min vän K (och jag vågar nu inte ens berätta vilken navelskådande stad han och jag ursprungligen kommer ifrån) trodde att Eslöv ligger vid havet och att jag som körsbäret på marshmallowsen på grädden på moset vaknade upp varje morgon och gick ner till vattnet för att doppa tårna! Så pass oas-liknande är det ju inte i Eslöv (möjligen dock i Ellinge som ligger 7,5 hurtiga cykelkilometer bort), men tillräckligt mycket finns här ändå för att jag ska kunna upprätthålla myten om mitt avsidesboende ett litet tag till. Som till exempel det första jag såg när jag kom till Eslöv allra första gången i september förra året: den där gräsbeväxta, spruckna perrongen bortom spår fyra och allt gräset runtomkring också för den delen. Precis som i Polen, tänkte jag, och kände leende hur öststatskänslan lyste upp det nedlagda industrilandskapet runt stationen. Hemma, tänkte jag. Och sen tänkte jag att kanske är det inte bara gräsbesprutarvilja och renoveringspengar som saknas här, utan troligen finns nog även någon på kommunen som tycker att det är mysigt att påminna oss alla, varje dag, om att vi bor på landet.

Mer bevis kommer. Har fått en vecka på mig för att försöka förklara varför jag diggar den här stan.