Tänk på att bemöta alla på internet som du bemöter människor i verkligheten. Gör inte sådant som du själv inte vill att andra ska göra mot dig. Läs mer

Bloggarkiv för september 2009

Sagogryns bild Sagogryn

Chai aita? 6 september 2009

En vanlig morgon i februari.

Jag vaknar upp och sträcker på mig. Viftar med fötterna fritt i luften i den allt för korta sängen. Tittar upp i taket och ser en liten ödla snabbt krypa in i tegelväggens hål. Jag andas djupt och trots att klockan bara är sju på morgonen är luften varm. Utanför mitt och min indiska parkamrat Sarsas sovrum, som även är skolans fysiksal, hör jag barnens skratt och rörelse.

Jag klättrar ner från våningssängen i metall och går bort till min hylla med mina kläder och tillbehör. Jag klär om till gårdagens kläder, som är min röda salwar. Salwar är ett indiskt klädesplagg som är i två delar. En knälång tunika och stora, pösiga byxor. Jag går ut på campet och hälsar god morgon till alla jag möter.
”Namaska”
”Namaska Helen-aunty” får jag till svar.
Barnen arbetar med sina morgonsysslor, som bland annat kan vara att hjälpa till i köket, vattna växter, laga staket och sopa bort löv och skräp.

Efter sysslorna tvättar de sina kläder vid ett stenbord, och med hjälp av en tvätt-tvål och en borste skrubbar de sina kläder rena från smuts och svett. Sedan doppar de kläderna i en hink med vatten, vrider ur dem och hänger upp dem på en av alla tvättlinor som spänts upp mellan någon av alla kokosnötpalmer som finns på campet. Det finns över 40 kokosnötspalmer!

Jag kommer in i köket och ser Shivamma, kockerskan, stå vid en stor gryta och tillaga frukost.
”Chaia aita, Helen?” frågar hon mig.
Jag skakar på huvudet och går bort till termosen med varmt chai-te i. Shivamma har lämnat den stora grytan och kommer med ett metallglas och sked till mig. Och trots att jag vill servera mig själv har hon ännu en gång lyckats hälla upp chai-te i min kopp utan att jag hunnit protestera.
”Denjavadagalu (tack så mycket)” säger jag och går ut ur köket.
Shivamma låter mig inte hjälpa till i köket förrän jag druckit mitt chai-te, ett kryddigt te med mycket mjölk.

När teet är slut går jag ut i köket igen. På golvet sitter tre flickor i en ring och pratar och fnissar. I mitten av ringen ligger en hög med grönsaker som ska förbereddas till lunchen. Jag sätter mig i ringen och hjälper till. Flickorna pratar på och jag lyssnar intensivt utan att förstå så mycket. Pratar de kannada, tamil, telgu eller hindi? Jag har lärt mig lite kannada och skiner upp varenda gång jag uppfattar ett ord jag känner igen. Barnen skrattar till och frågar:
”Do you understand us, Helen-aunty?
För att briljera svarar jag
”Solpa, solpa” vilket betyder lite på kannada.
Vi skrattar och fortsätter förbereda för lunchen.

——————————————————————————————————-

Mellan januari och juni var jag med i ett ungdomsutbyte mellan Indien och Sverige. Jag och min parkamrat Sarsa volontärarbetade på Ananya Trust i tre månader, vart efter vi åkte till Falun och arbetade där i tre månader.
Utbytet har varit fullt av kulturchockar och krockar, skratt och bråk. Men främst har det varit det bästa jag varit med om! Vill du veta mer om utbytet gå in på www.ciu.se/swy
Jag kommer hålla lite föreläsningar i höst och vill du åka iväg på ditt livs äventyr är du varmt välkommen att komma och lyssna!

Sagogryns bild Sagogryn

Novisch i Lund 1 september 2009

Välkomna till mitt gästbloggande denna vecka.

Är åter tillbaka i skolbänken efter studieuppehåll och volontärsutbyte. Kursen jag läser heter mänskliga rättigheter. Det känns stort att plugga i Lund och jag får gåshud varje gång jag stiger in i SoL-centret (Språk och litteratur-centret). Studenter, professorer, teorier, böcker och kunskap. Får samma känsla när jag går in på ett bibliotek. Alla böcker, författare, tänkare, ord, bokstäver. Wow! Nu låter jag säkert väldigt nördig men det är något med kunskap som är het, attraktivt. Det är svårt att beskriva hur, men min kropp får gåshud varje gång.

När man börjar på en ny skola, kurs, aktivitet eller något annat lär man känna en massa nya människor. Första dagen på kursen var jag väldigt nervös. Kändes som om jag var 6, 13, 16 år igen. Hjärtat dunkade fort och den jobbiga handsvetten kom (undrar om den märks mycket när jag skakar hand med någon?) Jag irrade lite runt i byggnaden tills jag hittade rätt del av huset.
“Mänskliga rättigheter, våning 4” stod det på en lapp vid hissen. Jag tryckte på upp och väntade.

En blond tjej kom fram till mig och frågade på jönköpingska
“Ska du läsa nskliga rättigheter?”
Jag klämde fram ett “ja”.
Tjejen sträckte fram handen och sade “Alma”.
Jag tänkte snabbt på handsvetten och sträckte fram min hand “Helen” vi skakade hand, och log mot varandra.

Hissdörren öppnades och vi gick in. På väg upp började vi prata mer och mitt hjärta började lägga sig på sin rätta plats och händerna slutade producera en massa svett. I korridoren på våning fyra stod det andra nervösa studenter och riktade sina blickar mot oss när vi kom ut från hissen. Jag och Alma sade “hej” till de andra och fortsatte prata. Hälsade på några, fortsatte prata medan vi väntade på lektionsstart.

Under tiden vi pratade märker vi fler och fler likheter och det klickade. Det bara flöt på och vi babblade i mun på varandra. Efter introduktionen tog jag med Alma på en guidad tur i Lund, för staden känner jag till och är inte vilse i. Visade lite fik och studentställen. Satte oss sedan i gräset och njöt av sensommarvärmen. Efter flera timmar ihop skiljdes vi åt och gav varandra en stor kram.
“Det var trevligt”

På väg hem sken jag som en sol. Nervositeten var försvunnen och jag var fylld med förväntan och nya bekantskaper. Mitt val att börja plugga mänskliga rättigheter kändes mer rätt än någonsin. Kunskap är som sagt attraktivt och nya vänner är inte fel det heller.

Prenumerera på innehåll